Tiden går, snart bara en vecka kvar till premiär. Vissa låtar faller ifrån, andra kommer till.
En bubblare som kanske seglar upp på listan är Fall Out, The Polices första singel. Fall Out skrevs av Stewart Copeland och spelades in med Henri Padovani på gitarr, bandets korsikanske originalgitarrist. Padovani blev kort efter inspelningen ersatt av Andy Summers. (Under en kort period var både Padovani och Summers med i bandet, men P blev kickad dels på grund av sina musikaliska begränsningar (han hade bara spelat gitarr i ett par månader) men även för att Summers ställde ett ultimatum: antingen är han (S) ensam gitarrist eller inte gitarrist alls.)
Fullständigt oviktig nördkuriosa: Enligt Summers självbiografi var det Copeland som fick uppdraget att berätta för Padovani att hans tjänster inte längre var önskvärda (vilket stöds lite av det faktum att Copeland från början var ledare för bandet och även den som värvade honom och därmed den det föll på att kicka honom, samt att Sting dels sägs ha velat bli av med honom fortast möjligt på grund av hans bristande gitarrförmåga, samt att han (Sting alltså) vid den här tiden var ganska tystlåten och höll sig en hel del för sig själv). Men här går berättelserna isär; enligt Sting var det nämligen han själv som pratade med P, något han sentimentaliserar över i sin (ganska tråkiga) självbiografi Broken music:
”… I am given the painful job of telling Henry that he will no longer be a part of the band. When I help him load his gear int his digs, we are both very sad, although Henry says that he suspected something like this would happen when Andy joined us.
”We had some really moments, Henry”
”Yes, we did, my friend, some really moments.” ”
Snyft. Och spelar roll vem som sa vad!! Fall Out är en spännande fingervisning om vilket håll The Police var på väg åt i början (punk) innan Sting sakta men säkert tog över låtskrivarinitiativet (inte punk). Här är en tagning från Hatfield 1979.
