Bring On The Night var från dag ett en av de mest självklara låtarna på vår repertoar. Tills vi prövade att spela den.
För det första, sången går oerhört högt. Ingen av oss kommer ens i närheten av de högsta tonerna, och när vi väl gör det låter det…ehh… inte så bra. Och när vi sjunger en oktav lägre, njae, det blir inte samma sak.
Men byt tonart då, kanske du tänker. Nja, gitarrfiguren (som är väldigt viktig för låten) är för det andra svår att spela i någon annan tonart än originaltonarten eftersom den spelas med ”öppna strängar” (jag skulle kunna förklara närmare vad det innebär, men det får vara till en annan gång). Visst – det finns capo (se föregående parentes), men då kommer vi till ”för det tredje”, nämligen att så fort vi ändrar tonarten så händer något med helheten. Låten tappar i tyngd, feeling, stuns… Svårt att förklara, det låter helt enkelt… ehh… inte så bra.
Så där står vi, med en av The Polices absolut bästa låtar och ett stort problem på halsen.
Men lugn bara lugn, det kommer att lösa sig. Du som tänker dyka upp när vi spelar kommer att kunna njuta (nåja) av den, det lovar vi. Medan vi funderar vidare på hur vi ska bära oss åt kan du lyssna på den här fina livetagningen från Tokyo 1981. (Och för dig som gillar Stewart Copeland, lyssna hur han lägger beatet i refrängen…)
