Så var det dags igen. Ännu en gång ska THE THIEVES visa musklerna inför publik, denna gång på Jazzhuset i Göteborg. Och det innebär att vi tvingas få till det svåraste av allt i denna värld, nämligen att få till rep. Du som spelar i band vet vad jag talar om; du som inte gör det, don´t even TRY to understand.
Det lutar åt en vecka i tidspusslets tecken, men vad gör det när man har en utmaning framför sig. Bergsbestigare som får frågan varför de måste upp på toppen brukar svara: Because it´s there. Ungefär sak samma för oss. Varför utsätter vi oss för det här? Därför att giget är på fredag, lika omöjligt att flytta på som vore det Mont Blanc.
Kom och se oss göra det igen. Kom och lyssna på THE THIEVES!
Nej, vi har inte lagt ner. Nej, vi har inte tröttnat på The Police. Och nej, vi har inte slagit ihjäl varandra. Anledningen till att det varit tyst både här på bloggen i instrumenten har helt enkelt varit att vi behövde vila upp oss efter succén på premiärgiget. Stora händelser i livet mår bäst av att få bearbetas i lugn och ro. De behöver smälta, jäsa och lägga sig på plats.
En annan anledning är att vår gitarrist varit komplett fullbokad hela halva hösten och det har därför inte fått plats vare sig rep eller gig.
Men nu börjar det glesna i kalendern och vi börjar så sakteliga återmobilisera den kraft som krävs för att göra låtarna rättvisa. Så håll ut, kära ni. THE THIEVES finns och tänker så göra länge till.
Undertecknad har till mångas stora förvåning ett liv utanför THE THIEVES. Om det som rör sig i min hjärna när den inte upptas av Copeland & Co kan du läsa om på min nystartade blogg – Anders Bit För Bit. Välkommen att läsa, tycka till eller helt enkelt strunta i.
Stewart Copelands emotsedda självbiografi – Strange Things Happen – A Life with The Police, Polo and Pygmies – släpptes den 29 september.
För dig som är sugen på att förkovra dig i en av rockbranschens mest personliga trummisar kan jag rekommendera ett klick här.
Från Bookdata:
”A remarkable memoir from the legendary drummer with The Police. Stewart Copeland is a genuine rock legend. As the drummer with The Police he was part of the biggest rock band in the world. They sold over 50 million records, won 2 Brits and 6 Grammys and were inducted into the Rock & Roll Hall of Fame. When they reformed in 2007 they played to nearly 4 million fans on a record-breaking world tour which grossed over $400m. But his time with The Police is just a tiny part of his story. Growing up in Lebanon, unaware that his dad was a major US spy. Being best friends with Kim Philby’s son. Singing in the choir in Wells Cathedral. Performing arts college in San Diego. Drumming with prog-rock gods Curved Air. Appearing on TOTP as Klark Kent in full camoflage make-up. Spray painting The Police logos around London at night. Rock stardom and fan obsessions. Filming experimental movies with a pygmy tribe. Playing polo against Prince Charles. Recording the score to Rumblefish with Francis Ford Coppola looking on. Composing operas. Reforming the band. Arguing with Sting. Embarking on one of the biggest tours of all time as he approaches sixty. These are just a few of the episodes covered in this revelatory autobiography. It is destined to be a must-read for thousands of Police fans and music enthusiasts. Strange Things Happen is an unforgettable memoir from a musician who has earned his place in rock history.”
Det känns förmätet att skriva en recension om oss själva, men jädrars vad bra det gick! Bra drag i bandet. Glad publik. Eller som Mille sa: Det var gött knö i det!
Jag skriver ett stort TACK! till er som kom och tittade. Ni gjorde oss bättre! (Och till er som inte kom men som följt bloggen kan jag meddela att vi fixade det utan att slå ihjäl varandra.)
Men tro nu inte att det tar slut i och med det här. Möjligen kommer rep-tempot att sakta in något, men THE THIEVES slår snart till igen. Stay put.
Det är dan före dan före dan. Repen har intensifierats, denna vecka är mer eller mindre fullbokad, och det har börjat smyga sig in en liten liten premiärnerv.
Igår hade vi nämligen vårt första dåliga rep. Eller dåligt – vi spelade låtarna som vi brukar göra men vi var okoncentrerade, sluten kom lite hur som helst, och ”det där” infann sig inte lika lätt som det brukar. Men det hör till. Det ska vara så. Ett dåligt rep gör att man skärper sig på nästa. Troligtvis är det därför ett dåligt genrep ger en bra premiär. Och kanske är det till och med så att man medvetet/omedvetet gör sig lite sämre på genrepet för att kunna blomma när det verkligen gäller. Men bara kanske.
Hur som helst, även om gårdagens rep inte var genrep och trots att det gick sådär så känner vi oss lugna inför helgen. Vi längtar dit. THE THIEVES är ett band med energi, nerv och puls. Vi behöver bara lite press just nu, något som trycker igång oss på allvar.
Vi behöver förväntningar av kött och blod!
Därför är det trevligt att alla signaler tyder på att vi till helgen kommer att få en ungefär lika stor publik som The Police har i det här klippet. Truth Hits Everybody från Rio under återföreningsturnén härom året.
Tiden går, snart bara en vecka kvar till premiär. Vissa låtar faller ifrån, andra kommer till.
En bubblare som kanske seglar upp på listan är Fall Out, The Polices första singel. Fall Out skrevs av Stewart Copeland och spelades in med Henri Padovani på gitarr, bandetskorsikanske originalgitarrist. Padovani blev kort efter inspelningen ersatt av Andy Summers. (Under en kort period var både Padovani och Summers med i bandet, men P blev kickad dels på grund av sina musikaliska begränsningar (han hade bara spelat gitarr i ett par månader) men även för att Summers ställde ett ultimatum: antingen är han (S) ensam gitarrist eller inte gitarrist alls.)
Fullständigt oviktig nördkuriosa: Enligt Summers självbiografi var det Copeland som fick uppdraget att berätta för Padovani att hans tjänster inte längre var önskvärda (vilket stöds lite av det faktum att Copeland från början var ledare för bandet och även den som värvade honom och därmed den det föll på att kicka honom, samt att Sting dels sägs ha velat bli av med honom fortast möjligt på grund av hans bristande gitarrförmåga, samt att han (Sting alltså) vid den här tiden var ganska tystlåten och höll sig en hel del för sig själv). Men här går berättelserna isär; enligt Sting var det nämligen han själv som pratade med P, något han sentimentaliserar över i sin (ganska tråkiga) självbiografi Broken music:
”… I am given the painful job of telling Henry that he will no longer be a part of the band. When I help him load his gear int his digs, we are both very sad, although Henry says that he suspected something like this would happen when Andy joined us.
”We had some really moments, Henry”
”Yes, we did, my friend, some really moments.” ”
Snyft. Och spelar roll vem som sa vad!! Fall Out är en spännande fingervisning om vilket håll The Police var på väg åt i början (punk) innan Sting sakta men säkert tog över låtskrivarinitiativet (inte punk). Här är en tagning från Hatfield 1979.
Här kommer ett kul klipp (åtminstone för alla trumnördar). Under inspelningen av Ghost In The Machine gjorde Jools Holland (legendarisk keyboardist i Squeeze och programledare för den ofta väldigt sevärda musikshowen Later With Jools Holland) ett reportage från studion. I det här klippet berättar Copeland bland annat om sin roll som trummis och ger även sin högst personliga förklaring till hur reggae fungerar.
Bring On The Night var från dag ett en av de mest självklara låtarna på vår repertoar. Tills vi prövade att spela den.
För det första, sången går oerhört högt. Ingen av oss kommer ens i närheten av de högsta tonerna, och när vi väl gör det låter det…ehh… inte så bra. Och när vi sjunger en oktav lägre, njae, det blir inte samma sak.
Men byt tonart då, kanske du tänker. Nja, gitarrfiguren (som är väldigt viktig för låten) är för det andra svår att spela i någon annan tonart än originaltonarten eftersom den spelas med ”öppna strängar” (jag skulle kunna förklara närmare vad det innebär, men det får vara till en annan gång). Visst – det finns capo (se föregående parentes), men då kommer vi till ”för det tredje”, nämligen att så fort vi ändrar tonarten så händer något med helheten. Låten tappar i tyngd, feeling, stuns… Svårt att förklara, det låter helt enkelt… ehh… inte så bra.
Så där står vi, med en av The Polices absolut bästa låtar och ett stort problem på halsen.
Men lugn bara lugn, det kommer att lösa sig. Du som tänker dyka upp när vi spelar kommer att kunna njuta (nåja) av den, det lovar vi. Medan vi funderar vidare på hur vi ska bära oss åt kan du lyssna på den här fina livetagningen från Tokyo 1981. (Och för dig som gillar Stewart Copeland, lyssna hur han lägger beatet i refrängen…)
